Det går inte en dag som jag inte tänker på min mamma. Jag tänker på henne flera gånger per dag och saknar henne så det gör ont i kroppen. Cancer tog min mamma ifrån mej, jag var inte beredd varken mentalt eller fysikt. Jag känner att hon är med mig och jag pratar med henne flera gånger i veckan, för för mig är hon inte borta. Hon finns här, med mig och ger mig svar på de frågor jag har. Hon lever, bara att jag inte kan krama henne som innan. Men hon finns där, nu när pappa blivit sjuk vet jag inte vad jag skall ta mej till.
Jag håller på att gå sönder, jag bara gråter och gråter och vet inte vad jag skall göra. För att detta får inte hända och vet inte hur jag skall fixa detta.
På julafton berättar pappa att han varit på aktuen hela natten och kommer nästan direkt därifrån, och han kissar väldigt mycket blod. Självklart brister jag ut i gråt, men vill inte oroa mina barn som direkt undrar vad som händer. Jag måste dölja min oro men inte så lätt att inte oroa sig när pappa är den enda jag har kvar. Sen genom en kontroll får reda på att han har tumörer på två ställen i kroppen och nu när han fick tid för att operera bort dessa, så kan de ej genomföra operationen pga han måste avsluta en kur av en medicin han tar.
Jag blir galen, jag tycker att vi har haft vår beskärda del av sjukdomar i denna familj. Jag vill inte att det skall hända mer med någon i min familj. Jag vill att alla skall vara friska och kunna leva ett långt och underbart liv.
Förutom min pappa är jag ju hur orolig som helst för min svärmor och svärfar. Dessa av olika saker som jag inte vet om jag får dela med mig, men min svärfar har opererat knät så det e mera att han har ont men min svärmor. Känns som att man lever i samma oro som man gjorde med mamma. Jag vill bara få svar på vad som gör att hon har det så långdragen "förskylning" som hon har.
SÅ nu är det två i min familj som gör att man går på nålar och oroar sig för så att det gör ont i kroppen.
Jag pratar ofta med min pappa, nästan varje dag och det känns skänt att höra hans röst. Hade gärna träffat honom oxå men det är ju så svårt när man bor i olika städer. Hade gärna gjort det med mina svärföräldrar med men man vill inte störa. Vet ju ur jobbigt det är att prata i telefonen när inte rösten håller... Tack Bibbi för att du håller din blogg uppdaterad annars hade jag gått i taket...
Men jag tänker på er alla tre varje dag...
Pappa
Bibbi
Janne
Älskar er <3
Vad ledsen jag blir när jag läser om hur du och din familje har drabbats. Även om vi inte känner varandra så känner jag med dig. Jag hoppas att det ordnar sig för din pappa.
skrivenKram
Anneli