På besök hos Nicole...

 
 
 
En utav mina bästa vänner har flyttat och bosatt sig i Bohuslän. Jag var nyligen på besök. När jag kom ned började vi kvällen med att gå ut och äta. Som vanligt fylldes kvällen med massa skratt.... 
 
Vi träffades 2016, genom att vi båda delade önskan om att kunna börja dansa Salsa. Då bodde hon i grannstaden och vi har varit nära vänner sedan dess.



Har så många underbara minnen ihop med dej <3 
 
Mer bilder från mitt besök kommer :) 

Efter att den största chocken lagt sig ...

Det tog mig några dagar att samla mig och ta in det som stod i Marias inlägg på facebook. Innan jag valde att gå vidare och ta kontakt med henne.

Under hela min uppväxt har jag inte känt något behov av att veta något om min bakgrund. Jag hade allt jag kunde önska mig, en mamma som älskade mig, överöste mig med kärlek ,omtanke och trygghet. En storasyster som var min bästa vän. Ingen i min omgivning, på skolan, fritids behandlade mig som att jag var annorlunda. Jag hade alltid vänner runt omkring mig och var aldrig utstött. Vad mer kunde jag önska mig?

I min mammas famn för första gången. Bild tagen 25 sept Arlanda 1978.

Varför kanske ni undrar då? Varför ville jag inte veta om min bakgrund? Ville inte jag veta om jag hade någon därute som var lik mig? Varför ville jag inte! 

På mina papper, som jag fått utav Adoptionscentrum, stod det en liten sammanfattning, min mors bakgrund och till varför jag adopterats bort. Det som stod där, gjorde att jag valt att blunda och vända bort huvudet. Det som stod där, gjorde så ont. Jag läste det och sedan stängde jag pärmen för att aldrig öppna den igen. 

För att ni skall förstå tänker jag dela med mig av till er vad som stod i mina adoptionspapper.

Enligt min historia och bakgrund lämnade min farmor in mig till akuten vid 2 månaders ålder. Då vägde jag lika mycket som vid födseln. Jag hade lindrig lunginflammation och hudinflammation. Doria Sonia Elqueta (förmodade farmorn) förklarade att jag var övergiven av modern Nancy Ortiz, som lämnat mig i vårat hem och inte kommit tillbaka. På grund av moderns övergivande, frånvaro av den person som lagt in mig på sjukhuset, farmorn kom inte tillbaka för att besöka mig, bestämde socialtjänsten efter att pratat med personal på sjukhuset att placera mig på ett hem med mål att kunna återställa min hälsa, i juli 1977. Den 5 december 1977 placerades jag på ett näringscenter i Comuna de Renca där jag fick stanna, eftersom jag var totalt övergiven. 

Den andra domstolen för minderåriga, "San Miguel" såg till att jag lämnades in till Svenska adoptionscentret som en skyddsåtgärd och målet att den organisationen skulle hitta adoptionsföräldrar till mig. 

 Moderns bakgrund enligt de papper jag fått:

Namn: Nancy Ortiz Gutierrez
Mor till 5 st barn, som hon samtliga har lämnat ifrån sig till olika personer, och har inte hand om något utav dem själv.

Nancy Ortiz Gutierrez bodde tillsammans med Amable Cácerers Elqueta, på adressen Villa El Rosal, manzana 4, casa 46, där hon lämnade sina två små barn ( Mariso och Pamela). Nancy förklarade att den lilla Pamela var dotter till hennes samboende.Denna man och familj ville heller kännas vid något blodsband till den lilla flickan. 

Socialtjänsten, av den mottagna informationen, drar då slutsatsen att det handlar om en mor som inte tar något ansvar, för något av sina barn. 

Med denna vetskap i bagaget, ville jag inte veta av mer om min bakgrund. Ville inte veta hur landet Chile var, vilka traditioner som fanns, matkultur osv . Jag ville inte veta!! PUNKT!! 

Precis som min mamma valde jag att ”lita” och tro på den historia jag fått till mig. 

Som jag tidigare nämnt har jag haft en underbar uppväxt. Saknade inget och som en liten flicka frågade jag inte så mycket alls om varför jag såg annorlunda, alla runt omkring mej behandlade mig bra och framför allt, som svensk. Ingen ifrågasatte mitt utseende. 

Visst drömde jag om att min pappa var indianhövding, att min mamma såg ut Pokahontas (Disney) och som att jag en vacker dag skulle få träffa, då skulle jag ha någon om såg ut som jag. Jag visste redan som barn att jag skulle ha en storebror vid namn Mariso och jag drömde om att han skulle skydda mig mot allt ont som kunde ske när jag växte upp. Men det var som sagt bara i mina drömmar.

När jag och min syster fick våra pärmar med våra adoptionshandlingar, och jag fick läsa om min bakgrund, ville jag inte veta något mer. Jag vart så ledsen och känslan om övergivenhet, inte önskvärd, sköljde över mig som en stor storm och jag grät i min mammas trygga kärleksfulla famn.

Där och då klippte jag alla band till mitt ursprung, sa till mig själv: Jag var ingen Chilenare!! Jag må se ut som en, men jag är det inte! Jag levde som svensk i alla lägen. 
Alla tankar som jag haft om som jag hittills haft: Om att resa tillbaka till Chile, se landet, kulturen, människorna, maten, ja allt jag fantiserat om som barn, var som bortblåst. Jag brydde mig inte längre, den delen av mig var raderad.  Skulle aldrig se tillbaka...

Men så vart jag själv mamma, då kom mina tankar ikapp mig, skulle jag börja leta efter mitt ursprung eller skulle jag låta bli?

 

 
 
Taggar: Familj, adoptionscentrum;

Var även jag stulen?

Jag kom til Sverige, 25 september 1978.

 
Hela min upväxt har jag trott att min adoption gått rätt till, likaså min mamma. Hon adopterade mig och min storasyter som ensamstående mamma. Vi båda är adopterade från Chile, Santiago.
 
3 aug 2018 fick jag min första käftsmäll, gällande min adoption och min livshistoria som jag och min mamma trott varit sann, sm visade sig vara allt annat än just det.

Det var ett inlägg som jag fick upp i mitt flöde på facebook som förändrade allt jag trott på. Om någon hade kommenterat det eller gillat det, minns jag inte men jag vet att jag slutade scrolla i flödet, eftersom både bild och rubrik var så tagande. Jag började läsa en hemsk livshistoria som skrivits av 
Maria Diemar, inlägget handlade om henne och hennes lillebror, som båda adopterats från Chile.  Båda deras adoptioner visat sig vara felaktiga, båda två hade blivit stulna från deras mamma i Chile och hamnat i samma svenska familj. 

I texten, fanns ett namn, som gjorde att jag slutade läsa vidare och bara satt tyst, stirrade på namnet och försökte få fram minnen av, vart ifrån hade jag sett det namnet tidigare. Efter en stund, reser jag mig upp och springer in till vårt kontor, och sliter upp min pärm med mina adoptionshandlingar. Där i står samma namn som Maria Diemar nämner i hennes inlägg: Aja!!
 
 
Jag hamnade som i en chock. Först fick jag inte fram ett ljud, stod bara där och tittade ned på ett brev som min mamma en gång i tiden skrivit till hennes kontaktperson Aja på adoptionscenturm. Om och om igen läste jag brevet.... började med "Kära Aja!"

Efter att ha läst det om och om igen, försökte få in det jag läst, skrek jag bara rakt ut. Jag bara skrek och skrek, var helt förtvivlad!! 
Min sambo och våra barn kom springades och undrade vad som hänt. Jag svamlade en massa, som man inte kunde förstå eller få ihop till vad jag ville förmedla. De omfamnade mig och försökte lugna mig men jag bara skrek och pekade:
-LÄS!!
-Läs vad som står där...
Jag pekar som en galning mot både datorn och demonstrativt visar upp det brev jag håller i min hand, viftar med det framför hans ansikte....

Efter en stund, förstod Fredrik vad jag ville förmedla. Han hade lugnt läst igenom inlägget på facebook, sedan det brev jag hade i min hand, som skrivits utav min mamma till Aja. Efter en stund, som kändes som en evighet, tittar han upp på mig och ställde den frågan, jag själv hade ställt mig, och jag inte just då kunde svara på:
-Gäller detta även dig? Kan du ha blivit stulen?
 
Den känslan, den skräck jag kände där och då, förtvivlan, hopplösheten, ovissheten, gjorde mig totalt förlamad. Jag föll ihop och kunde inte ta mig upp. Mina ben kunde inte bära mig. Jag låg på badrumsgolvet i 3 dagar.  Kunde inte ta in, kunde inte förstå... Kan det även vara så för mej?

Matlusten hade försvunnit, kunde inte äta. Orkade inte med någonting. Jag bara var, existerade men inte mer än så. Min sambo och mina barn kom med mat och satt med mig på badrumsgolvet tills att den lilla mat som fanns på tallriken var uppäten. Låg brevid mig, omfamnade mig i deras armar, turades om att ta hand om mig. Jag var aldrig ensam, inte ens på nätterna. Då låg han där, min Fredrik och stöttepelare, brevid mig på det hårda golvet och höll om mig. Jag är en person som inte gråter, men där och då grät jag i 3 dagar tills det inte fanns några tårar kvar. Där och då fanns inte jag med psykiskt enbart fysiskt. Utan min familj vet jag inte vad som skulle ha skett, men tack vare dem, är jag här idag. Min älskade mamma, kunde jag inte prata med då hon gått bort några år tidigare (2012) så henne kunde jag inte fråga. Men jag vet att hon var ovetande och inte vetat om detta. 
 
Efter att ha samlat mina tankar och känslor bestämde jag mig för att ta kontakt med Maria. Jag skickade ett meddelande till Maria, via messenger: Skickat 8 augusti 2018 kl: 12:50
 
Hej Maria
Jag sitter nu i chock efter att ha läst ditt inlägg 3 aug i år ang din brors och din egna adoption från Chile... jag kom inte långt för jag satt och stirrade på ett namn som jag minns att min mamma skickat ett brev till: Aja.....
Meddelandet var längre än så men väljer att inte skriva med de för då avslöjar jag även Aja´s rikiga namn, och vetskapen om att eventuellt kunna bli stämd, gör att jag avstår skriva ut allt som skrevs i meddelandet.

Jag visste inte om hon skulle svara men jag såg ingen annan väg att gå för att komma vidare. Mitt hopp var att hon skulle svara mig,  kunna vägleda mig om hur jag skulle gå vidare för att få reda på om det som stod i mina papper var sant eller falskt.

Denna fina människa, tog sig tiden att svara. Maria lade ned så mycket tid på mig, svarade på alla1000 frågor jag hade. Tack vare Maria kunde jag börja min resa, gräva i mitt förfutna som jag vägrat ta tag i under hela min uppväxt och kanske skulle jag få ett svar på den stora frågan som jag kämpade med att förstå: 

Har stulits från min mamma?
 
---------------------------------------
Maria är idag en fin vän och har hjälp mig så otroligt mycket. Jag är så tacksam över att ha henne i mitt liv <3 

Här är inlägget som förändrade mitt liv:
  
 
 

 
 
Detta gör så jäkla ont att berätta om, får ångest men samtidigt om vi inte pratar om detta så kommer det att kunna glömmas och gömmas för alltid. Min bror har bett mig att föra hans talan och vi gör detta tillsammans.
Min adoptivbror och jag är födda i Chile på 1970-talet. Vi är två personer, som bär på två historier - två historier som har flätats samman då vi vuxit upp tillsammans i Stockholm. Vi har båda blivit utsatta för brott. Vi har blivit stulna från våra biologiska mammor och skickats till Sverige genom Adoptionscentrum.
Min lillebror dödförklarades dagen efter han föddes och kom till Sverige som en knappt 5 veckors bebis 1977. Jag togs från min mamma direkt efter jag fötts, jag kom sedan till Sverige som 10 veckors bebis 1975.
Vi adopterades till Sverige genom Adoptionscentrum. Det var samma svenska kvinna i Chile som ordnade med våra papper. Den kvinnan arbetade på Adoptionscentrum och var deras representant på plats i Chile. Hennes namn är AME (initialerna) och bor fortfarande i Chile, hon kallas också Aja.
Olagliga adoptioner
Jag blev alltså stulen från min biologiska mamma vid födseln 1975, det var en socialarbetare som tog mig från min biologiska mamma på sjukhuset där jag föddes. Min biologiska mamma tilläts inte ens att se eller hålla mig.
På den här tiden hade adoptionsföreningen Adoptionscentrum en svensk representant i Chile, en kvinna vid namn AME. När hon fick höra om mig åkte hon till barnavårdsdomstolen i Temuco och ansökte om tillfällig vårdnad av mig. AME anhöll också om tillstånd för mig att resa till Sverige. I Temuco barnavårdsdomstolsprotokoll kan man läsa: ”Hon (mamman) överlämnar sitt barn till svenska Adoptionscentrum eftersom hon vet att på detta vis kommer barnet att få en önskvärd uppväxt och utveckling, som hon, på grund av sina egna levnadsvillkor, aldrig skulle kunna ge henne.”
Detta är ett påhitt, min biologiska mamma har aldrig sagt något sådant. Jag, hennes tredje barn blev stulet, hon hade aldrig tänkt att lämna bort mig för adoption. Min biologiska mamma har aldrig skrivit under något papper att hon lämnar mig för adoption.
Min adoptivbror i Sverige, även han adopterad från Chile, blev dödförklarad en dag efter hans födsel 1977, och på det sättet kunde socialassistenten ta honom från den biologiska mamman. Den svenska kvinnan AME åkte till Temucos barnavårdsdomstol och ansökte om tillfällig vårdnad av honom. AME anhöll också om tillstånd för den minderårige att resa till Sverige. Så här skriver AME från Adoptionscentrum om situationen kring min bror och hans biologiska mamma. ”Hon (mamman) talade dels med domaren, dels med domstolens socialassistent om sin önskan att lämna sonen i adoption och försäkrade att hon inte hyste minsta tvekan om att det bästa som kunde hända hennes son var att han finge adoptivföräldrar.”
Detta är ett påhitt. Min brors mamma hade aldrig tänkt tanken att lämna bort sin son, men på sjukhuset tog de hennes nyfödda son och sa att han dött bara en dag gammal. Hon har sörjt sin förstfödde son i 40 år. Vi hittade henne för ett par månader sedan. Hon fick en chock.
Hur gjorde man för att få ut ett barn ur Chile, utan de biologiska föräldrarnas underskrift?
Vi har båda fått två uppsättningar id-nummer, två identiteter. Våra papper har gått igenom samma domstol i Temuco. I båda adoptionsakterna saknas pappret där de biologiska föräldrarna/mamman ska skriva under att de ger upp barnet för adoption. Samma svenska kvinna AME har begärt tillfällig vårdnad för att ta oss ur landet. Samma domare har godkänt pappren. Domaren heter Adriana Tatiana Román Beltramin och hon jobbar som domare än idag. Samma läkare, militären Claudio Ferrada Acuña, har gjort de medicinska undersökningarna som behövs, på oss och de andra drygt 2000 barnen som adopterades via Adoptionscentrum. Vi flög till Sverige med samma flygbolag, SAS. Och hamnade i samma familj i Sverige. I Sverige har Tingsrätten sedan slutfört adoptionerna, på mycket vaga grunder, varken min brors eller min mamma har skrivit under något papper där de avsäger sig vårdnaden av oss. Finns väldigt få uppgifter från Chile.
Hur stor är risken att två barn som stulits från de biologiska mammorna hamnar i samma familj? Med två års mellanrum?
Jag har vetat om min historia och att adoptionen var olaglig sedan november 2017 då jag fick dessa uppgifter bekräftade. Min bror fick veta detta för ett par månader sedan. Det enda vi vet är att vi inte är ensamma om detta, men vi vet också att man inte kan veta om adoptionen skett på liknande sätt som våra förrän någon kunnig granskar adoptionspappren och den biologiska familjen har hittas, så de kan berätta vad som verkligen hände för 30-40 år sedan.
Frågan är om vi är så många som utsatts för brott, att dessa kidnappningar kan kallas människohandel?
Är du eller någon i din närhet adopterad från Chile? Känner du igen dig i detta? Beställ din adoptionshandlingar från Adoptionscentrum om din adoption gått igenom den organisationen. Skicka in kopior på dessa handlingar till myndigheten MFoF, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd. MFoF skickar sedan dina papper till brottsutredarna i Chile. Om din adoption ingår i deras utredning får du besked om detta via MFoF.
Hör av dig om du behöver hjälp eller rådgivning kring detta!
Vänligen,
Maria arbetsgruppen för Chileadoption.se
Bakgrund
I Chile pågår en brottsutredning av 371 adoptioner till Sverige. Det är himla tyst i Sverige kring detta, samtidigt som det tyder på att så många felaktigheter utspelade sig här också.
Fanns det någon gräns för vad en adoptionsorganisation som Adoptionscentrum kunde göra för att få tag i barn att adoptera till svenska föräldrar? Hur kontrollerade myndigheterna Adoptionscentrums verksamhet? Hur kunde Familjerätten/Tingsrätten genomföra det slutliga steget av adoptionen i Sverige på vaga grunder, utan underskrifter från de biologiska föräldrarna?
Chile var ju en diktatur 1973-1990 och ändå godtog man i Sverige att så många som 2177 barn kom hit från Chile, ofta med väldig lite bakgrundsinformation och utan underskrifter från de biologiska föräldrarna - men med dubbla identiteter!
Just nu pågår det en brottsutredning i Chile, där man utreder 371 svenska Chile-adoptioner som genomfördes mellan 1974-1981. Det är 17% av alla Chile-adoptioner till Sverige. Är detta bara toppen av ett isberg?
En chilensk specialdomare, Mario Carroza, utreder brott mot mänskliga rättigheter under militärdiktaturen i Chile, 1973-1990. I arbetet med den utredning har man sett behov att utreda ca 2000 adoptioner som förmedlats till utlandet. Av dessa vill man undersöka 371 adoptioner som förmedlats till Sverige. Mario Carroza och hans arbetsgrupp med jurister och socialarbetare arbetar med chilenska polismyndigheten PDI.
Föreningen Chileadoption.se kräver
-Att man i Sverige tar ansvar för att informera och sprida information om att brottsutredning av våra adoptioner pågår i Chile.
-Att man i Sverige samarbetar med den chilenska domaren som leder brottsutredningen av 371 svenska Chile-adoptioner
-Att man på den svenska sidan utreder våra adoptioner här i Sverige. Hur kunde adoptionerna slutföras här i Sverige på så svaga grunder (utan underskrift från biologiska föräldrar mm)? Vi barn kom ju från en militärdiktatur som många var tvungna att fly ifrån.
-Att Adoptionscentrums verksamhet och deras före detta anställda granskas
-Att den myndighet som granskade Adoptionscentrum på den här tiden granskas.
Att de adopterade ges möjlighet till hjälp och råd var vi kan vända oss för att få stöd och möjlighet till samtal när hela ens värld har vänts uppochner.
Slut Citat
---------------------
 
Finns många reportage med Maria Diemar, här har ni några uav dem...

Omni: 29 aug 2018
Maria Diemar:Både jag och min bror blev bortförda

svt NYHETER 16 dec 2019 
Adopterade Maria: "Vi har fått reda på att vi är stulna
 
Dailymail: 2 jan 2019
De stulna barnen: "Hundratals" spädbarn togs från sina mammor för att adopteras i Sverige ... genom en byrå som senare styrdes av mannen som förberedde sig för att bli premiärminister

The Guardian.com: 26 jan 2020: 
"Jag behövde bara hitta min familj": skandalen med Chiles stulna barn
 
Expressen 30 maj 2019
Jag stals från min mamma vid födseln

MåBra: 25 sept 2020: 
Jag stals som bebis och adopterades bort.
 
FEMINA: 1 okt 2020
Maria Diemar: Jag stals som bebis och adopterades bort
 
 

Taggar: Chile, adopterad, adoptionscentrum, familjekärlek, familjeliv, kärlek, saknad, stulen, älskad;