ღ ♥ .::The Lovely One::. ♥ღ

Jag sitter och tittar på ett par kort på mej och mamma.

Vi sitter och håller varann i handen. När jag blundar kan jag känna hennes hand över min. Vi ser så lyckliga ut där vi sitter. Hon och jag, brevid varann. Som att det är precis som det skall vara, för all evighet. För i min värld kunde inte mamma dö. Inte så här tidigt i mitt liv ialla fall.

Jag kan undra varför dessa stunder bara springer en förbi när man väl upplever dem. Att de inte betyder så mycket utan att det är en vanesak. Det är så som man gör, mamma och dotter. Jag lägger min egna hand over min andra hand. Föreställer mig hur hennes hand känns över min, eller min över hennes. Varm och beskyddande, känner hur hennes värme sprids in i min hand. Men verkligenheten är ju en annan och min egna hand är
nu kall som is.

Tankarna vandrar tillbaka till den tid man kunde lyfta luren och ringa mamma när man ville. Vi pratade nästan varje dag. Om allt och inget...Något kunde vara viktigt, annat kunde bara vara om något så oväsentligt som färgen på ens nya skor man precis köpt.

 

Saknaden är så otroligt stor att det känns som ett tomt hål i bröstet. Ett hål som man vill fylla med kärlek, min kärlek till min familj. Men saknaden efter min mamma är så stor att hur mycket kärlek jag än får ifrån min övriga familj så känns det som att den inte kan fyllas helt till fullo utan den växer och fylls igen om vartannat...Försvinner inte bort så som man hoppas på att den skulle göra. Saknaden är för stor...

 

Jag har försökt att titta på bilder ifrån förr, men tårarna gör att man måste avsluta. Går inte att genomföra det jag har tänkt mig att göra, Ett collage om vårt liv ihop, vår tid, min och min familjs tid ihop med mamma....

 

Så hur gör jag för att ens orka gå vidare... Hur gör jag,,,,?