Sorgen i min kropp kom som en flodvåg och med sånt tryck att mina ben vek sig under mej. Jag kunde inte längre hejda mig själv utan jag hörde hur jag skrek rakt ut. Telefonen låg tyst brevid mej, jag vet att jag nyss pratat med pappa i luren men jag lade snabbt på för att han inte skulle höra mej gråta.
Min älskade farmor Ella, vart är du nu. Jag vet att du finns där, för jag känner dej.
Känns så konstigt att inte ringa upp dej, nu när det är tisdag o allt. Att säga adjö till dej är jag inte redo för än trots att jag varit på din begravning. Jag vill inte släppa taget om dej du vackra människa som funnits i mitt liv så länge. Jag älskar dej så oerhört mycket och jag vet att du gjorde detsamma om mej.
Jag vet att jag betydde mycket för dej, eftersom flera som kände oss båda har berättat det för mej, ringt upp mig efter att nyheten spred sig med vinden. Sen sa du det så många gånger till mig att jag borde inte tvivla på dina ord. Konstigt kanske eftersom jag är ett ingift barnbarn men på ett sätt helt självklart. Vi kunde prata om allt, precis om allt. Det var rogivande och helt underbart och höra hur du berättade om hur det var när du var ung och mötte kärleken du var ju trots allt bara 16 när du mötte mannen i ditt liv och som senare skulle blir far åt dina barn.
Det fanns inget du lämnade åt sidan, förskönade eller försökte vrida så att det lät bättre. Rakt på sak bara, och du visste hur du skulle lämna mej nyfiken till att vilja höra mer. Våra samtal kunde på gå allt ifrån minuter till timmar. Timmar var ibland svårt att förstå eftersom du på slutet var så otroligt trött men alltid lika glad att få höra min röst.
Du lugnade mig när jag skulle föda barn och berättade allt om dina egna upplevelser kring dina förlossningar. Det lugnade faktiskt att veta att jag inte skulle ha det som du och det visste du. Skrattande sa du att vill man ha barn är det bara att föda ut det lilla som kommer att förgylla din tillvaro restan av ditt liv. Du har ont ett tag men det går över när du får ditt barn i famnen. Sant så sant....
Du och Yngve var två personer som kom in i mitt liv och gav mig solsken. Underbara minnen, som jag aldrig kommer att glömma. Jag och Ynge hade nästan som en ritual när vi träffades, alltid en stor kram, puss i pannan och -hej min lilla prinsessa. Blundar jag kan jag fortfarande känna hans armar om mig och höra hans ord sägas tätt intill mitt öra. Underbar känsla, kärlek som spreds sig i det rum vi stod i.
Ibland sa du -nu släpper jag dig aldrig.
Jag ville inte att du skulle släppa, för i din famn var jag trygg, älskad för den jag var. När Ynge gick bort, försvann en bit utav mej och nu när Ella somnat in försvann en till.
Jag är så glad över att mina barn fick lära känna dej, men tyvärr hann de inte lära känna Yngve men med mina minnen skall jag berätta för dem vilka underbara personer ni var och hur mycket ni lärde mig om livet. Utan era råd om kärlek tror jag inte att jag hade stannat upp och kollat på det jag har, istället hade jag nog leta vidare. Ni två visste hur det var att leva ihop i ett långt förhållande. Inget som var en dans på rosor inte som Ella brukade säga men ni hade ett sätt att se kärleken att man bara drömmer om att kunna ett sånt rikt liv som ni två gjorde. Jag tar med mig era råd in i mitt liv med man och barn och vet att jag kommer att klara mej. Men jag glömmer aldrig hur ni gjorde att jag tappade hakan så många gånger eftersom jag trodde inte att äldre kunna prata om "sånt" men som sagt vi pratade om allt så varför skall kärlekslivet hamna utanför.
Jag är så otroligt tacksam att jag var en utav dem som fick dela er resa, och jag skall berätta den del jag var med i och föra ert budskap vidare till min familj. För ni betyder så oerhört mycket för mej, genom att jag berättar så lever ni vidare i mig.
Jag saknar dej så oerhört..min älskade Ella. Men jag blir glad över att jag vet att vi en dag kommer att ses igen...