ღ ♥ .::The Lovely One::. ♥ღ

Hej

Nu har ju en del frågat om vad som har hänt så här kommer svaret

Allt hände efter mitt arbetspass var över och jag skulle ta mig  till bussen.

Ett samtal hade gått över tiden så jag fick skynda mej för att hinna med bussen. När jag har halva biten kvar så kommer bussen och jag måste öka takten för att hinna med. När jag nästan är framme så känns det som att nån högger en kniv in i foten på mej och jag slutade röra på mej. Aj säger jag bara. Bussen åkte och jag vart sittandes. Efter en stund insåg jag att jag inte kommer att kunna åka hem och ringer 1177. De säger att jag skall ta sjukresa till akuten och fixa nån som hämtar barnen. Men envis som jag är hoppar jag över till andra sidan av vägen ( tog bara 20 min, bahhh) och åkte buss till sjukhuset. Inte betalar jag 80 kr för att ta mig dit när jag kan åka gratis. Bussen stannar ju vid Norra entren så det e ju bara typ 100 -150 meter dit. Sagt o gjort, jag tog bussen. När jag kommer fram inser jag att dessa få meter som jag tyckte såg inte såg långt ut men de kändes låångt borta. Jag kommer inte en meter. Jag har nu så ont i foten att jag tror att jag skall dö. När det känns som att jag bara vill ge upp körs det upp en bil brevid mej. En taxibil...
-hoppa in så kör jag dig
-jag skall bara upp till akuten.
-jag har tittat på dig i 10 min nu och du har kommit 2 meter. Jag kör dej.
Jag hoppar in och tackar denna snälla taxichafför 1000 ggr.
När jag kommer in i hallen möts jag av en  annan man som hjälper efter att ha sett mej halta fram. Denna man och hans son håller mej även sällskap och har trevlig konversation senare på kvällen eftersom vi ( jag och sonen) båda två gipsas. Jag på min fot och han på sin handled.

Jag får komma in direkt eftersom jag har så ont och får smärtstillande och får en säng att ligga på. Dröjer ca 60 min innan doktorn kan komma men det gör inget. Skönt att bara kunna ligga ner, guld värt när jag hade så ont i foten. Hon klämmer och känner och kommer fram till att det inte är hälsenan ialla fall. Men det finns en sena under foten hon misstänker kan vara av. 
Jag har ringt och pratat med min granne Martin innan som kommer och hämtar mig. Men innan han kommer får jag en rejäl känning men Maggan som tagit hand om mig hela kvällen ser till att jag får macka juice och nyponsoppa. Så tack Maggan för att du fanns vid min sida hela kvällen och fick mej skrattade igenom det hela. Fick mej verkligen glömma min fot  hela vägen igenom kvällen tills jag skulle hem.
Natten är jobbig  men det var ju väntat..

Igår gjordes det  ultraljud på foten för att se om nått utav banden var sönder...och ett var nästan avslitet. Så jag slapp operation men skall ha stödet i minst 2 veckor. Gipset alltså och skall tas av när jag kan sitta med foten högt.

Fredrik har varit helt underbar och barnen likaså men han har en handfull att ta hand om nu. Stackarn. Men jag försöker hjälpa till. medans de var ut och lekte så fixade jag faktiskt maten. Han sa att han skulle göra det när han kom in men han skall inte behöva göra allt så jag fixade tacos. Så när han kom in så var allt klart och han behövde bara hjälpa till att duka. Visst gör det ont att hoppa runt och jag har redan skitont i mina händer och blåser som börjar att synas men jag tycker inte att han skall behöva ta hela lasset enbart för att jag har ont i en fot. Smärta får man ta, jag vill kunna hjälpa till varken han vill eller inte. Det är bara att bita ihop. Som en familj lägger man inte över hela lasset på den andra. Så är det bara. Att ta hand om tre rastlösa barn är jobbigt nog och man blir helt slut när dagen är slut.

Nu kommer ju nästa problem. Jobbet...

Jag vill ju arbeta. Så när läkaren frågade om jag fortfarande kunde utföra mitt arbete svarade jag ja.

Jag var hos försäkringskassan igår och lämnade in intyget och de hjälper mig ifrån dag 15 med transport. De 14 första dagarna är det min arbetsgivare som skall hjälpa mig. Jag fick idag svaret att de inte kommer hjålpa mig med transport men att jag skall komma till jobbet på måndag.
Att be läkaren skriva ett nytt intyg känns ju meningslöst eftersom försäkringskassan inte kommer att bevilja det eftersom jag kan fortfarande utföra mitt jobb. På fredag kommer min rullstol. Så jag kommer att få ta buss och tåget med den. Kommer att bli jobbigt som fan men vad gör man

Vad skulle du ha gjort??

Det tar ca 1½ timme att ta sig  till jobbet. 1½ km att gå till tåget, sen byter du till buss i Link och en liten bit till att gå. Inte jobbigt om man är frisk men om man sitter i rullstol och inte är van vid detta, kommer ju det bekymmer. Allt blir ju så mycket jobbigare.

Jag har tillbringat dagen med att ringa överallt och bollats hit och dit. Får nu se om de håller sitt ord med att hjälpa mig med detta, unionen alltså.  Men jag tror ju att det kommer att sluta med att jag måste fixa detta själv med att ta rullstolen på måndag.

så denna skit får man ta för att man vill jobba. I måndags sa de som har hand om min leversjukdom att jag skulle sjukskrivas pga mina värden inte alls är bra, men jag tackade nej. För jag vill verkligen jobba. Man har ju inte råd att vara sjuk.

Så vad hade du gjort, när du kontaktat alla du bara kan och ingen kan hjälpa dej??

kramis

Xoxo