ღ ♥ .::The Lovely One::. ♥ღ

Hej!

Att man inte kan påverka sitt liv vad som kommer att ske om man gör vissa val i livet kan ibland vara svårt att acceptera. Men eftersom man gör val så får man ju hoppas på att de är de rätta och gör att man finner sitt mål i livet längre fram.

 Jag känner mig verkligen lyckligt lottad här i livet. Om man tittar så långt tillbaka som till när jag föddes så har de val som människor gjort i sina liv reflekteras tillbaka till mitt liv och där jag befinner mig idag.

Om inte mina biologiska föräldrar adopterat bort mig, hade jag inte varit här. Om inte min mamma valt att adoptera ett barn till, hade jag inte haft henne som min mamma och min syter blivit min syster. Jag har flera gånger fått frågan om jag inte känner att jag saknar mina biologiska föräldrar.

Varför skulle jag?
Jag har ju min familj här!

Visst när jag fick egna barn började jag ju tänka massor på ärftliga sjukdommar och vart jag fått mitt utseende ifrån.
Har jag någon därute som är lik mig?
Sen självklart den obligatoriska frågan: VARFÖR!
Jag har 4 syskon, det vet jag. En storebror och sen tre småsykon. Vilken ålder det är på dem vet jag inte. Det enda jag vet är att de också lämats bort ifrån vår biologiska mor.  Sen vart de är och hur gamla de är vet jag inte.

När jag tittar på mina egna barn så förstår jag inte, hur man kan lämna bort sitt egna barn. För att kunna göra det finns det bara en förklarning i mitt huvud. De ville ge mig nått bättre, nått som inte de kunde ge mig.

Jag har aldrig kännt mig som adopterad, min mamma är ju MIN mamma. Min syter är MIN syster. Sen om det inte är via blodsband så är vi det inom oss. VI vet att vi är ETT.

Jag har aldrig saknat nått här i livet, fått massor utav kärlek ifrån min familj. Ett dolt stöd som omfamnat mig trots att jag har många tråkiga hinder på mitt livs färd. Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte vore för min mamma och min syster.

Jag är uppväxt i "svenska" områden där adopterade barn har varit de ända mörka barnen. Och där har vi aldrig setts som att vara utlänska barn utan svenska barn. Fösta gången jag mötte på en person som tog mig för invandrare var när jag var 16 år. Då fick jag frågan hur länge jag bott i sverige, eftersom jag pratade så bra svenska.
-Hela mitt liv svarade jag och nästa fråga vart.
-Varför flydde din familj ifrån ert hemland?
Hemska tanke, stackas alla de som verkligen har fått flytt ifrån sitt hus och hemland som de älskar. Sen komma och möta männsikor som inte ens kan förstå vad de gått igenom.

Hela mitt liv har jag varit rädd för att föda barn och ville inte ens ha egna barn. Det fanns inte på min agenda. Jag skulle resa och se världen. För när jag var yngre reste jag, mamma och Anna ( min syster) väldigt mycket. Jag har nog varit på flera ställen än de flesta faktiskt. Så det skulle jag fortsätta med.

Så kom Fredrik in i mitt liv. Vände upp och ner på alla mina framtidsplanser jag hade. Det började oskyldigt men växte snabbt till att bli något seriösare fast jag motarbetade det väldigt längre. Eller snarare ville inte erkänna för mig själv ,att jag kände mer än vad jag ville erkänna. Vi var och är fortfarande väldigt olika. Han var så blyg och så otroligt fin och omtänksam. Hans ögon fick ju en att smälta. Jag hade lovat mig själv att inte inleda ett förhållande utan skulle bara leva lite sen skulle jag flytta utomlands och jobba.
Vilket jag planerade för. Jag hade sagt upp både lägenhet och arbete på samma dag och fixat lägenhet i stockholm. Sen stod vi där och skulle gå skilda vägar jag o Fredrik. Så klarade jag inte av det. Efter vi sagt adjö och han åkt hem till sig ringde jag honom samma kväll och vi pratade i timmar. Efter det var det han och jag.
Jag hade dock inget jobb eller lägenhet men det var inget snack om vart jag skulle härnäst. Vi flyttade ihop och i samma veva fick jag reda på att jag väntade Benjamin.
 Det var ett så självklart val att vi skulle bli föräldrar att vi aldrig diskuterade det ens, utav vi blev då en familj.

Mina föräldrar som inte trodde att de skulle få barnbarn ifrån min sida eftersom jag prånkt inte skulle ha några vart glatt överraskade.Och nu har de tre stycken helt underbara barnbarn.

Jag ångrar aldrig att jag inte gjorde min planerade resa. Jag lever ju i mitt liv så som jag vill leva det. Men en underbar man som jag aldrig vill skiljas åt ifrån och mina alldeles egna underbara barn. MIN man och MINA barn.
Jag har min familj nära och via min syster har jag fått tre underbara fadderbarn eller gudbarn som det förr kallades.
Så jag kanske inte vet vem som är min biologiska familj är men jag har allt jag vill ha i min omgivning.

Jag har en familj som jag aldrig skulle lämna för allt i världen. Underbar mamma, pappa och syster. Min pappa kom in senare i bilden men han räknas ändå som min pappa.

Så med detta vill jag ha sagt, ja att jag älskar min familj så klart. Vad trodde ni ?

Kram på er...och natti